Sommarhänget

När vädret är röv och Erik måste knega då cashen ska in för att vi berikats med en gullig liten fattiglapp så får vi försöka hitta på saker när fadern är ledig.

Men nej, vi har aldrig spontant kunna dra iväg på coola resor pre-baby heller pga hundarna och såklart lack of miljoner. Just nu är det ju sol och jag sitter på uteplatsen och solar så ska inte klaga.

I tisdags åkte vi till Öregrund för att äta middag. Så jävla mysigt litet ställe. Synd bara att det ligger lite för långt bort för att åka dit några timmar när som helt lite oftare. Så jävla bra service och supermysig restaurang allt var verkligen hundraprocentigt. Tills de började med allsången. Då kände jag hur nervositeten och rädslan över att allsångskillen skulle attackera mig med micken blev större och större. Fy fan. Dör nu när jag tänker på det. Jag hade typ kräkts på micken. *drömljudet*

Annars var allt dunder!

Några sköna guzzar och softa respektive så är det all good in the hood.

Cléo sov igenom hela Öregrunds-besöket.

❤️+🍷= 🙌🏽

Nu taggar jag inför ikväll då jag ska äta middag och dricka vino med mina bästa vänner.

Kanske någon som reagerar på att jag efter två månader lämnar bebis hemma med sin andra vårdnadshavare (!) men för mig känns det skönt och värdefullt att få en kväll med mina bästa vänner utan att fokusera på när jag behöver byta blöja, vagga eller mata någon annan.

Nu ska jag maxa solandet innan livet drar igång igen (Cléo vaknar). Har aldrig varit så här blek någon sommar. Eller mullig men blekandet svider mer.

P,L & U ❤️🤙🏽

Vet inte var jag ska börja.

Vad börjar jag med när jag varit M.I.A härifrån i två månader?

Har så mycket jag vill skriva men vet inte om det är adhd eller brist på skrivarkunskaper som keeps holding me back, vet liksom inte riktigt var jag ska börja.

Det nya livet är en omställning men ändå inte. Så mycket som är annorlunda men som på något sätt nu, efter två månader, känns som att det alltid varit så här. Det känns så naturligt.

Hade jag skrivit ett blogginlägg precis efter förlossningen hade jag nog skrivit om hur ont jag hade från att ha spruckit från norr till söder. Eller om hur det gjorde ont i hjärtat så fort jag tittade på Cléo för att hon var så söt. Eller om hur dåligt samvete jag hade för att hundarna inte fick samma typ av uppmärksamhet längre.

Men allt är så typ normalt nu. Smärtan, stygnen och traumat från förlossningen är som bortblåsta, nu är jag bara så jävla imponerad över att jag gjorde det. Att jag tryckte ut henne – det var riktigt svagt där ett tag från min del. Hade jag bestämt hade jag kastat in handduken efter femte timmen med värkar … nu fick jag hålla på i typ 56 timmar innan Cléo kom ut. Och jag klarade det, tror knappt på det själv ibland.

Jag sitter inte och psykstirrar mig på henne (lika länge iaf) i timmar längre. Jag har dock fortfarande svårt att greppa att hon är här och att hon är min dotter. Den känslan slår mig ganska många gånger i veckan fortfarande.

Jag orkar inte med hennes söthet på den här bilden. Lilla monchhichi ❤️

Detta får räcka som en bra början for now. Jag har blivit mamma under de två månader jag inte skrivit och det är fett coolt.

Peace.

Sex års väntan är slut

Först och främst.. IM BACK!

Sex år kanske låter långt för er som gör matematiken. Men för att säga det så, väl när vi träffades, Camila och jag, så var det få frågetecken gällande framtiden. Förlovning, giftermål och babymaking. Tiden visade att de första två var lättare att genomföra.

Men nu ligger vi här, fortfarande i en sjukhussäng, hela familjen, Camila, Cléo och moi.

Nu längtar vi hem..

Då och nu

Måndag, 6 maj, för 5 år sem var vi tokstressade och spända inför vårt bröllop 10 maj. Nu är det typ samma spänning bara det att denna gång väntar vi på att bli mamma och pappa istället för man och fru.

Sjukt att vi varit gifta i fem år. Vi ser lite mer välmående ut idag….

Har alltid sett framför mig när det vankas bröllopsdag att nästa år kanske jag är gravid eller så firar vi med bebis. Ju fler bröllopsdagar som gick desto mindre hopp hade jag om att den bilden skulle bli verklighet.

Jag har längtat efter att få festa med alla bröllopsgäster igen och försöka festa som vi gjorde på vår bröllopsfest. Har hela tiden tänkt att när vi firar 5 år, har vi en legit anledning till att festa typ lika stort som vi gjorde 10 juni 2014.

59580904_574590743029485_1525864819272450048_n

December 2017. Exakt så här tänkte jag hela tiden att det skulle bli…

Nu kan det ju bli så att vi på fredag firar med en liten bebis ute eller så firar vi med en middag på stan. Blir det så att bebis väljer att komma ut på fredag, då måste vi nog gifta oss igen…. förstår ni hur jag tänker? Precis, ännu en anledning till att få göra om bröllopsgrejen 🙂

Försöker iaf fylla dagarna med aktiviter… eller typ en aktivitet om dagen för mer orkar jag inte. Försöker verkligen tänka på att det här är sista ensamtiden vi får nu, och fan är det något jag uppskattar här i livet så har det alltid varit min ensamtid. Även om det handlar om att jag ligger i sängen och ser på ASMR-klipp på youtube eller har en hel dag hemma helt oplanerad där jag kan ta en långdusch och lyssna på hög musik, chilla med hundarna eller äta vad fan jag vill så har jag uppskattat att vara ensam. Nu är jag hemma med hundarna på dagarna men det ligger en rastlöshet och trycker som gör att jag längtar ihjäl mig efter att bebis kommer ut men samtidigt… försöker njuta så mycket som möjligt av att det är mina tider och mitt schema som gäller for now.

59816603_2302186530095576_6704746396358017024_n

Och vem fan vill komma ut till ett snöigt majväder?!

Peace.

Nedräkningarnas nedräkning HEMMA

Mer än en månads frånvaro och vi tar tacksamt emot priset för universums sämsta bloggare.

Det har hänt massor under tiden, vi har flyttat hem, vi har ordnat ett barnrum, min mage har exploderat i storlek, mitt humör har skenat, jag har fått ca 300 panikattacker och träffat mina vänner och min familj massor under denna månad i vår älskade lägenhet i världens bästa stad.

Hundarna trivs med att ha tillbaka sin uteplats och kan skälla på grannarna i lugn och ro.

Soldyrkarna.

Det bästa just nu är att det är så jävla smidigt att inte behöva ramla ner för 40 trappsteg ut på en full parkering där Boston oftast fick avreagera sitt människohat för att gå ut på promenad med hundarna. Här känns det som att vi går ut på en äng utan trappor, hinder och eldprov. Inte riktigt, det går människor här också – så bra har vi det inte och gallerian som låg på andra sidan vägen har expanderat så pass att deras ena vägg typ snuddar vår husvägg men ändå.

59701958_287894478816242_5023646662845792256_n

Men ja, jag säger det fortfarande minst en gång om dagen, jag älskar att bo här..

Det finns massor mer att skriva och berätta och är det något jag har just nu så är det tid. Mellan mina naps som jag tar cirka en gång i timmen så kommer jag hinna skriva mer om livet här hemma och vad jag saknar och inte saknar med Hamar. Hur mycket jag ogillar att vara gravid samtidigt som influencers och hur mycket jag ogillar influencers. Livrädslan över att vi snart har en liten bebis här hemma som vi ska lära känna och ta hand om. Hur konstig känsla det är när man försökt så jävla länge att få till något och när man tillslut får det så vet man inte hur man ska reagera.

49097756_231362087757734_6971642312740831232_n

Känsla on point. 

Vi börjar så här. Nu har jag hittat Eriks dator så jag slipper blogga från telefonen då mina feta svullna gravidfingrar knappt kan greppa tag om tegelstensfan till telefonen.

Idag fick jag mig en riktig jävla fright

Ännu en dag i flyttkaoset och stressa hit och dit. Men listan bockas av jao.

Erik och jag fick till och med till en riktigt omysig frukost på café idag. Han satt och knäskakade av stress och jag fick en dålig cappuccino.

Så här såg det alltså inte ut idag.

Efter frukosten gick jag hem och bedyra min kärlek för Bobbo och Sigge ❤️

En helt vanlig promenad som hade (med kraftig betoning på hade) kunnat slutat med ett bad i mjøsa.

Jag nämner inga namn, men ena hunden råkade knuffa till en den andra ner för en liten, liten men ändå brant backe ner mot vattnet. Hunden som blev knuffad rullade ner helt okontrollerat i slowmotion ner mot vattnet och det enda jag såg framför mig var min bebis som skulle hamna i iskallt vatten utan ngn kontroll 😭

Rullhunden fick kontroll och hamnade på benen innan han hamnade i vattnet och jag skällde ut den andra hunden och förklarade (skrikandes) att så beter vi oss inte i den här familjen – som om han förstod vad jag sa… eller ens knuffade honom med mening. Det var inte scenen från lejonkungen där Scar kastar ner Mufasa. Men mitt hjärta höll på att stanna, tur att mitt kärringskrik mitt i tumultet hjälpte… skoja.

Det var alltså inte så här det gick till.

Erik såg typ ingenting. Jag överreagerade och efter det bad jag om ursäkt till ena hunden och pussade på båda.

Mina älskade, älskade boys ❤️