Stress less..

Jag har inte varit så personlig hittills här på revecos. Det kan var skönt ibland, men nu tänkte jag dela med mig av något som präglat mig och min närvaro senaste åren.

Det började under våren 2016. Egentligen började det flera år tidigare men effekten av det kom då.

Startskottet kom när jag vaknade en natt av att jag var genomsvettig, hjärtat gick på högvarv och min syn var grumlig. Såg bara prickar och stark ljus. Och så började det. Kroppen sa ifrån.

Jag arbetar i en bransch där man i stort sett aldrig kan vara helt ledig, framförallt i den rollen jag hade då. Tillgänglighet är vitalt. Rutiner är bara att glömma, obekväma arbetstider är standard och allt runt omkring får anpassas efter arbetet. Jag brände av 220h i månaden utan att bromsa. Men jag trivdes med det. Vi presterade, och det gav energi att orka med, och då rullar allting på, tills det en dag bara tog stopp.

Att genomgå undersökningar utan att det finns något konkret att söka efter är ett helvete. Under ett halvår var det läkarbesök på läkarbesök, kontroller efter kontroller, nya mediciner in och ut. Allt låg på tapeten, borrelia, magsår, hjärtsvikt, levern, olika mag och tarmsjukdomar, körtelproblem, kristallsjukan. Allting kontrollerades. Utan resultat. Jag mådde bra, i alla fall utifrån vad provsvaren sa, förutom magkatarr och lite dåliga levervärden då. Men det var inte den felande faktorn. Jag ville hitta ett svar till varför min kropp gjorde som den gjorde. Tänkte inte acceptera att det var en symptom av stress som påverkade mig. Hade det verkligen gått så långt?

Månaderna gick, sommar, semester, utan förbättring. Jag märkte sakta men säkert hur mitt humör och beteende påverkades. Sömnbrist, ångestattacker, tröttheten, koncentrationssvårigheter, minnesluckor, tunnelseende. Allting började rasera. Jag tog avstånd från vänner och nära, dock inte medvetet. Mitt behov för social närhet var på noll. Däremot rullade arbetet vidare.

Tillslut blev det oundvikligt. Det var slut på bortförklaringar och anledningar att lägga som grund för min dåliga hälsa. Sittandes i bilen påväg mot jobbet slog det mig, jag mindes ingen av mina koder till bankkorten, kunde inte erinra mig vad jag gjort dagen innan, allt var borta. Ridå.

Nya utredningar drogs igång, terapeutmöten bokades in, besök hos psysioterapeut. Fokus, hitta lugn och rota igenom vad som triggade igång min inre stress. Jag ställde om min kost, tog bort alkohol och tobak. Försöka leva nyttigt. Fortfarande inga framsteg. Jag stod i schackmatt.

Ett sista läkarbesök, läkare nummer fyra och behandling nummer åtta. Kontentan, tabletter in, inre stress, prestationsångest och oro ut. Jag började gå hos en bekant som har egen mottagning inom psysioterapi och rehab. Med träning, akupunktur, massage och en annan syn på prioriteringar började kroppen svara. Jag öppnade upp mig mot vänner och bekanta igen. Att prata om det blev som självmedicinering. Och det hjälpte. Sakta men säkert framsteg.

Efter ett år började det iallafall plana ut, jag började hitta tillbaka. Och då tog vi beslutet att flytta till Norge, och för min del var det nödvändigt. Bryta gamla mönster och rutiner, för att inte falla tillbaka igen.

Det ironiska med allt det här är att jag mått som bäst på jobbet, det har varit när jag ska slappna av som det blivit som värst. Då har jag varit som mest sårbar. Förutom att balansera min arbetstid till en mer normal tidsram blev det inte mer påverkat än så.

I retrospekt fanns det mycket jag kunde gjort annorlunda för att undvika det här. Sätta tydligare ramar för när jag var ledig och arbetade. När jag är tillgänglig och inte. Det gäller inte bara arbetet, utan även det privata. Man kan inte vara alla till lags hela tiden utan tillslut handlar det om din egen tid och hälsa som måste prioriteras.

Tillslut, att jag haft en förstående fru i Camila under hela processen har i det stora hela varit det mest avgörande. Att ha någon att prata med, dribbla igenom vardagen med, förståelse när man behöver avbryta semesterresa, njuta av ljuspunkterna och få hjälp då det har varit jobbigt. Det betydde allt då, och gör det fortfarande.

And yes i went there, i did it personal..

Och nu kan jag dricka öl, vin och snusa som aldrig förr igen. Plus att jag lärt mig äta sushi! Däremot hatar jag fortfarande att flyga.. #stressless

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s